Möter joggare efter joggare som är ute och lufsar i det sköna vädret.
Börjar känna en spirande lust att komma igång igen.
Nytt år och omstart med mitt woggingprojekt, som dog ut i höstas i takt med att det blev kallare och mörkare om dagarna.
Nu börjar jag dock känna mig taggad att komma i gång igen.
Och lite nyfiken är jag också.
Kommer det att funka och kanske tom lite bättre nu när jag inte är nikotinist längre?
Har konditionen förbättras?
Ja, får väl svar by om by.
Bäst jag går där och funderar så slinter jag till på en isfläck. Trillar inte, men nästan. Och det var inte första trillet, nä nu är det rena iskanan och det är kanonsvårt att ta sig fram.
Att hundarna drar gör inte saken bättre direkt.
Kränger till ett par rejäla vändor till och får nu ta mig fram stelbent i en läbbigt vaggande gång.
Väl hemma känner jag att jag nog måste ha knäckt till mig åt ryggen till, ont.
Aj, aj, aj inte bra.
Livrädd blir jag vid ryggontsindikationer.
Har gjort mina ryggresor och vill inte gärna göra om dom.
Kapitulerar efter ett tag och drar i mig ett pulver och lägger mig sedan en halvtimme på spikmattan.
Oh, det är skönt. Somnar nästan när jag ligger där och spikar, får riktigt kämpa för att hålla mig vaken.
Rullar så av och ja, det känns bra mycket bättre.
Totalt avslappnad blir jag och det kanske är rätta medicinen.
Våga slappna av och inte vara så spänd?
Vet inte vad det är, men mig hjälper det och det räcker så.
Nu bara lite ont och tar det hyfsat lugnt.
Förädiskt ute.
Woggingen får allt vänta till den riktiga våren är här.
Mental träning till dess och ett och annat löptips från den gamle triatleten Pasi Salonen.
Ta det lugnt därute nu kära allehopa och passa er för isfläckarna.
Kramelikram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar